Onsdagen den 17 oktober 2018

Inför en stor publik höll Konteramiral Thomas Engevall ett mycket engagerande föredrag med många bilder och några filmsnuttar, bl.a. visande robotskott och en äventyrlig helikopterlandning på akterdäck, om den svenska flottans största fartyg, de fem korvetterna av Visby-klass. De tillhör de mest moderna stridsfartygen i världen och är dessutom några av de största med skrov och överbyggnad i kolfiberlaminerad plast. De är byggda i s.k. stelth-teknik, d.v.s. skrovet har bara helt släta och vinklade ytor. Detta gör att de blir mycket svåra att upptäcka på radar, eftersom radarstrålarna reflekteras snett och inte rakt tillbaka till avsändaren.  Tekniken utprovades i Sverige på ett testfartyg, HMS Smyge, med början 1991. Den fanns redan då i USA, bland annat på flygplanet Lockheed F-117 Nighthawk, som deltog i Gulfkriget.

Visby-korvetterna började byggas år 2000 på Karlskronavarvet, och den sista i serien levererades 2009. De är på 600 ton, 73 meter långa och 10,4 meter breda. De har fyra huvudmotorer på tillsammans 16 000 kW, är drivna av vattenjet och gör 35 knop. De har en besättning på 43 man, att jämföra med föregångarna, jagarna av Östergötland-klass, som hade drygt 200. De är avsedda för att bekämpa ytstridskrafter, jaga ubåtar och lägga och oskadliggöra minor. För att klara dessa uppgifter har de 57 mm kanon, sjömålsrobotar, målsökande undervattenstorpeder och fjärrstyrda minjaktsrobotar. Tyvärr saknas luftvärnsrobotar; sådana var planerade men ströks i den stora neddragningen när finansministern Anders Borg använde försvarets som en budgetregulator.

Förutom sina vapen har fartygen även ett mycket avancerat system av motmedel mot inkommande robotar. Detta och alla de olika vapensystemen styrs från stridsledningscentralen, som består av ett tio-tal datasystem med stor skärmar, en för varje vapen, en för kommunikation, en för manöver o.s.v.

Visby-korvetterna är ett första steg för att återuppbygga den svenska flottan, som haft en nedgångsperiod de senaste 20 åren. Med en fortsättning och vidareutveckling av dessa fartyg, tillsammans med ombyggnaden av befintliga ubåtar och nybyggnad av nästa generation får man en känsla av att den svenska flottan har kraft och  kapacitet att åter kunna bli det skydd som är nödvändigt för att vi skall kunna hävda oss och försörja oss över haven. Vi tackar Thomas Engevall för att han på ett trevligt och instruktivt sätt ingjutit mod och förtröstan i våra hjärtan.